Motsatt håll

Jag är ganska ofta ute och promenerar eller springer i Ruddalen och Änggårdsbergen (mina substitut till de Norrländska skogarna?) och efter lite spekulation har jag kommit fram till att jag, av någon anledning, nästan alltid tar samma håll runt: Nämligen MOTURS… Konstigt.

I veckan bestämde jag mig därför för att byta håll på mina rundor. Det kan verka som en futtig förändring, men det faktum att jag bytte håll genererade många upptäckter i form av nya stigar, stenar, träd, klipphällar, bänkar, former och utrymmen som jag inte sett tidigare. En annan intressant upptäckt var att jag mötte helt andra människor och hundar än jag brukar. Kanske var det mina moturs-kompisar som nu plötsligt blev synliga? I motsatt håll syntes plötsligt, naturligt nog, allt det som tidigare undgått min radar.

Något som är spännande med både Ruddalen och Änggårdsbergen är att det är väldigt kuperat och klippigt, vilket ju påverkar intrycken och vilken bild man får av helheten. Mycket nerförs-och uppförsbackar gör att det händer något, det blir bra dramaturgi i "slingan", då man får kämpa sig uppför, koncentrera sig på att inte snubbla nerför och då och då hoppa (a.k.a. leka vildhäst) över stenar och rötter. Trots att man måste ha huvudet på skaft vänjer man sig ju ganska snabbt vid sin runda och kan nästan koppla bort och gå på autopilot. Att ta motsatt håll på en rutinmässig runda kräver mer fokus och ger som sagt många nya intryck.

I skogen fick jag förresten för mig att jag ville samla på färger. Också dök Barbie och Pocahontas ständigt upp i huvudet... Mer om det sen!